Hur du slutar överge dig själv – även när du blir pressad.

Hej vän =)

Ibland hamnar vi i situationer där vi känner oss små.
Där någon annan kliver in med mer auktoritet, mer attityd, mer självförtroende — och vi står där och försöker hänga med.

Det kan vara på jobbet.
I relationer.
I familjen.
Eller som för mig häromdagen…
…hos däckfirman.

Jag stod där med två däckgubbar som pressade mig, pratade över huvudet på mig och försökte få mig att fastna i skamfällan:

“Du har ju redan godkänt det här.”
“Vi har redan gjort i ordning däcken.”

Jag kände stressen i kroppen.
Den där gamla reflexen aktiverades:
bara säga okej för att slippa obehaget.

Men något förändrades i mig den här gången.

Jag övergav inte mig själv 😌

Jag sa ifrån.
Jag satte ord på vad som kändes fel.
Jag stod kvar, trots att det var obekvämt.
Jag tog tillbaka gränsen.

Och inte med aggression eller fasad —
utan lugnt, tydligt och respektfullt.

Jag bad om ursäkt där det behövdes, där min del kändes fel och otydlig. Jag förklarade mig. Jag höll min linje.

Till slut föll allt på plats:
ett bättre erbjudande, en rimligare lösning och framför allt…

…den där känslan i kroppen:
“Jag valde mig själv.”

Varför berättar jag det här?

För att det inte handlade om däck.
Det handlade om självrespekt.

Om att våga stå kvar i obehaget.
Om att vara sann mot sig själv även när miljön runt dig trycker på.

Om att välja sin integritet när det hade varit enklare att ge efter.

Och det är exakt det här som bygger självförtroende.

✨ Det är självrespekt i praktiken.

✨ Det är integritet.

✨ Och det är precis så vi bygger självförtroende i vardagen.

Det sker inte i de stora stunderna.
Det sker i de små.
I vardagen.
När ingen ser.
När ingen applåderar.
När du bara vet:

"Jag sviker inte mig själv idag."

Det här är exakt livet mellan raderna.
Alla de små ögonblicken där vi tränar på att leva mer i linje med oss själva.

Det är TREAT.
Det är LIVE.
Det är MELT — i vardagen.

Och vad vill jag skicka med dig?

Ibland behövs det inte mer än ett ögonblick av medvetenhet.

Att du märker att du blir pressad.
Att du känner dig liten.
Att du tappar andan lite.

Och ändå stannar upp och tänker:
“Jag får välja mig själv här.”

Det behöver inte göras perfekt.
Det behöver bara göras.

⭐ En påminnelse till dig som behöver höra det:

Du får ta plats.
Du får tänka långsamt.
Du får ändra dig.
Du får säga nej.
Du får stå kvar även när det är obekvämt.

Det är så du bygger den där lugna, trygga styrkan inifrån.
En styrka som inte behöver bevisa något.

Det räcker.
Och det förändrar allt.

/ Tommy ❤️

www.tommyludvigsson.com